Trafficking

När jag var liten och gick i lågstadiet kom det en poliskonstapel och hälsade på i klassen. Han skulle lära oss trafikregler. Jag minns att vi var utomhus och han såg stor och stark och rättrådig och snäll ut. Jag blev oerhört intresserad av trafikregler. Det verkade väldigt viktigt att man kunde dessa, så att man inte blev påkörd och gick och dog.

Jag cyklade mycket, då som nu. Jag lärde mig snabbt utantill alla trafikmärken. Sedan startade jag en varför-loop. Jag var särskilt intresserad av varför en viss regel fanns och försökte föreställa mig vad för hemskt som skulle, eller kunde hända om regeln inte fanns.

Det var t.ex förbjudet att skjutsa någon på sin cykel, för då kunde man lätt tappa balansen och krocka och det var förbjudet att cykla två i bredd på allmän väg, för då hindrade man ju bilarna som försökte ta sig fram.

-Tja, hindra nå'n tyckte jag lät väldigt fult och osnällt, så jag cyklade inte i bredd. Efterhand märkte jag emellertid att man kunde lyssna bakåt, med öronen, jo det är sant, prova själv.
Då kunde man ju höra om bilarna kom och cykla in till kanten. Jag bad pappa att han skulle köpa mig en backspegel.

Är det svårt att övertala föräldrar om man i argumentet lägger att det är för deras barns säkerhet?

Den såg ju dessutom väldigt tuff ut och kromet glänste så fint i solen.
Sedan cyklade jag med gott samvete i bredd till jag fick syn på en, milda makter, en svart-vit polisbil! Det var nära att jag körde omkull av rädsla minns jag. Efter den dagen hade jag inte bara trafiken och väglaget att tänka på, utan var dessutom tvungen att hålla utkik efter polisbilar, hela tiden, ständigt. Det kändes olustigt och jag funderade på att aldrig köra i bredd mer, men jag tog istället ett helt annat beslut:

- Jag ska sluta spana efter polisbilar så mycket, tänkte jag, det tar ju koncentration ifrån den övriga trafiken och då blir det ju verkligen farligt, jag ska bara spana litet grann, ibland, tänkte jag.

Sedan den dagen kunde det t.o.m hända att jag skjutsade någon, i bredd med två andra kompisar. Jag hade ju övat på att skjutsa och bad alltid den som satt bakom att sitta still och sätta fötterna på navmuttrarna. Jag bad dessutom henne eller honom att hålla utkik efter svart-vita bilar.

Mitt samvete kändes rent, men ändå, ändå var det nå't som störde och liksom, tog bort glädje. Inte all glädje förstås, men oron för att åka fast, och vad skulle pappa och mamma säga om jag gjorde det?

Sju år senare, på högstadiet, när jag körde moped, kom samma konstapel till skolan och höll ett föredrag i aulan. - Man kan få en prick i protokollet, om man trimmar sin moped, eller skjutsar någon, så att man får det svårare att få lämplighetsintyg för körkortet sedan. -Ojdå, det lät hotfullt.

När jag fyllt 17 och går på trafikskola läser jag :

Trafikens grundregel nr1 : - Du skall kunna stanna framför varje förutsebart hinder.
Trafikens grundregel nr2 : - Du skall inte i onödan hindra någon annan i trafiken.

Dessa regler motsvarar trafikens grundlagar, och för den som tänker efter riktigt noga, behövs inga fler regler, alls.

När jag nyss tagit körkort får jag höra talas om polisens nya radarutrustning som kan mäta min hastighet mycket noggrant, noggrannare än min egen hastighetsmätare fick jag veta. Var den ok, förresten? Mätte den rätt? Hade jag rent mjöl i påsen när jag passerade kontrollen i rätt hastighet som den svenske ögontjänare jag blivit?

När jag fyller 35 ser jag de första fartkamerorna sättas upp på en kort sträcka i mina gamla hemtrakter. Ingen protesterar. Själv tänkte jag att nu, nu jävlar kommer nå'n ligistunge att såga ned dem en mörk natt. Detta hände inte.

Istället hände det att de allra värsta förbrytarna köpte radarvarnare eller satte på sig solglasögon, fällde ner solskyddet och reste på sig i förarstolen på ett mycket trafikfarligt sätt. Innan de gav sig ut på sina joyrides läste de aftonbladets guide över var kontrollerna fanns i Sverige.

När jag nu snart skall fylla 46 år så visar det sig att jag aldrig åkt fast i trafiken för någonting, någonsin. Måste haft en jäkla tur. Har jag oroat mig i onödan i alla dessa år? Är det bara mitt fel att jag oroat mig?

I dagarna stod det en konstapel vid namn Tolgfors och höll föredrag för skolpojkarna i riksdagens aula. Han berättade för dem om hur de nya dyra fartkamerorna som skulle placeras på de digitala motorvägarna skulle fungera, hur de ettusen anställda skulle använda dessa och varför de var så viktiga för folkets säkerhet.

Någon, ja t.o.m några av skolpojkarna protesterade, men röstade sedan Ja till förslaget. Någon, ja t.o.m några av medias representanter reagerade först sedan beslutet tagits. Stora ord om demokrati och yttrandefrihet och mänskliga rättigheter hjälpte inte.

Ett enda ord hade behövts - Radarvarnare! .. eller, förlåt ...
Kryptering!

[Journalism's kinda scary, and of it we should be wary ...]

I Am The Central Scrutinizer

Hej, och välkommna till min blogg!

Jag kommer i början att skriva mycket om FRA-lagen, dess tillkomst, dess konsekvenser och mina farhågor om framtiden i Sverige och globalt.

Jag vill framförallt tacka Google, Blogge Bloggelito, Oscar Swartz, Louise.P, Isabella Lund samt andra politiska bloggar, som fick mig att inse vilken styrka, kraft och glädje det skrivna ordet på internet kan ge.
Jag vill tacka Frank Zappa, Douglas Adams, Monty Python och Albert Einstein som tidigare i mitt liv motiverade mig till att försöka förstå hur människor och världen fungerar, genom att just försöka beskriva verkligheten på ett klarsynt, roligt och realistiskt vis.

Jag vill dessutom passa på att framförallt tacka Bonniers, SVT, TV4, Aftonbladet och DN, som fick mig att inse vilken styrka och kraft det oskrivna eller förvrängda ordet eller bilden kan ge åt en hel värld som, i detta nu, via bloggbävning, visar att de inte accepterar varken deras tystnad i denna fråga, och inte heller deras Matrix-films-inspirerade verklighetsbeskrivning i andra frågor utan kräver att journalister och chefredaktörer tar sitt ansvar.

Ironiskt nog bevisar bloggarna att de är Folkets Eget FRA, här kallat FEG som övervakar inte bara våra politiker, utan även våra medier.

Jag vill också passa på att tacka alla politiker som röstat Ja i FRA-frågan och även en hel del som röstat Nej av andra skäl än liberalideologiska, d.v.s för egen personlig vinning allena samt de som gjort likadant p.g.a motsatt ideologi eller ren okunskap om hur internet fungerar.

Särskilt stort tack riktas till de politiker som i en mängd frågor rekommenderar foliehattar mot ondskans makter, och alla vanliga medborgare som bär foliehatt till vardags och trivs i denna.

Ni är grundorsaken till att jag nu skriver denna blogg.
Ingen nämnd och ingen glömd men Ni har alla givit mitt liv mening. Tack!

The Central Scrutinizer (som sedan övervakar alla bloggar, hehe)